Hon har skrivit det vackraste jag läst...om ett litet barn...

"Hans hud är som varmt silke
Och håret lent som en sommarvind
Hans ögon är blåa och fulla av hemligheter
Och när han sover göms de bakom ögonlock
Skära och ömtåliga - likt två fjärilar som fladdrar till för minsta ljud.
På var sin sida om hans huvud ligger två knutna händer.

Plötsligt sträcker han på sig, sparkar iväg med benen och rätar ut armarna.
Ansiktets färg växlar från ljust, ljust skärt till mörkt skärt.
Han grymtar, simmar iväg med benen –
Drar ihop dem och lägger sen händerna tillbaka på sin plats på kudden.

Sen vaknar han. De stora blåa ögonen ser forskande på mig.
Munnen är liten och obestämd.
Han vet ännu inte om han ska använda den till skratt eller gråt.
Det beror på magen.
Kanske vaknade han därför att det kurrade i den,
Eller därför att den ekade av tomhet.

Kanske glömmer han en sekund vilket det var
därför att mamma står bredvid sängen –
Och det är så rart att se någon där med detsamma när man vaknar.
Och så blir det skrattet som kommer först.
Ett tandlöst, blygt, litet ovant skratt –
Förstärkt av armviftningar och ivriga rörelser med fötterna."

Ur Porträtt av ett mycket litet barn, Kerstin Thorvall 1925–2010